Transport, motorways and tramlines,
starting and then stopping,
taking off and landing,
the emptiest of feelings,
disappointed people, clinging on to proverbs,
and when it comes it’s so, so, disappointing.
Man genomgår en kort, glädjefull, drömsk, skrämmande och underbar barndom, sen blir man en förvirrad och förbannad tonåring, varefter man tvingas ut i världen genom en nedbrytande, desillusionerande och modfällande process. Väl inne i ledet försöker man desperat hitta tillbaka till de där levande ögonblicken man hade i sin barndom igen. Men det är alltid roligast där man inte är och man lyckas aldrig fly ifrån verkligheten mer än bråkdelar av sin existens. Man försöker bekräfta sin existens genom att lämna spår och visa omvärlden att man finns och fyller en mening. Om man lyckas lura alla andra till att tro att man lever ett mycket meningsfullt liv, så kanske man till slut lyckas lura sig själv? Men nej, man hittar aldrig tillbaka till den där känslan. Eller är det bara jag?
Ibland blir jag sådär äckligt sentimental och nostalgisk som ovanstående resonemang visar prov på, som till exempel när man besöker platserna där ens barndom utspelades bara för att upptäcka att de förvandlats till något kallt och dött.
Publicerat av wishpishh 
