Songbird

Jag testade Songbird för första gången för ett par månader sedan och tyckte att det verkade riktigt lovande, men eftersom att AudioScrobbler-pluginet fungerade dåligt så gick programmet fetbord. Jag menar, vad är det för mening med att lyssna på musik om den inte scrobblas. Men nu bestämde jag mig för att ge det en andra chans, och nu fungerade som genom ett trollslag även pluginet som det skulle.

Det riktigt trevliga med Songbird är funktionen som gör att de sidor man surfar på i programmet automatiskt genomsöks efter musikfiler (dvs länkar till musikfiler) och de filer som hittas läggs sedan till i ett onlinebibliotek. Från detta bibliotek kan man sedan strömma musik eller ladda ner den om man väljer det. En extremt rolig och bra funktion!

Det enda jag kan klaga på är fortfarande AudioScrobbler-pluginet, en del låtar scrobblas nämligen av någon anledning inte trots att de är taggade och Songbird verkar läsa in metadatan korrekt. En annan grej är att de musikfiler som strömmas från webplatser inte scrobblas. Mycket irriterande, men det kan jag leva med, och förhoppningsvis rättas det snart till.

Fix your face

 

Efter beskedet om att Dillinger Escape Plan skulle uppdatera sin MySpace med något spännande nästa fredag har jag gått och längtat oavbrutet. Och så går grabbarna och lägger upp en ny låt flera dagar för tidigt! Nya låten Fix your face låter inledningsvis ganska lik deras ”hit” från förra plattan, Panasonic Youth. Efter en allmänt lite trevande inledning drar dock låten igång riktigt ordentligt och lyfter flera snäpp ju längre den pågår, och sista tredjedelen håller sådär äckligt hög klass som ingen annan kan överträffa. Det är osäkert hur mycket av trummaterialet som är skrivet efter att Chris Pennie lämnade, men hur som helst fungerar de mycket bra och det verkar inte som att man behöver oroa sig för det på nya skivan. I övrigt kan man även lägga märke till att basen har fått en mer framträdande roll, vilket såklart är roligt. Annars känns det som en ganska naturlig fortsättning från Miss Machine, det är klassisk Dillinger helt enkelt. Precis som man hade hoppats på. Låter resten av skivan lika bra eller bättre än såhär kommer förväntningarna infrias, och jag har aldrig haft högre förväntningar på en skiva.

Happy in the haze of a drunken hour

Den här helgen måste ha varit en av mitt livs mest händelserika. På fredagen spelade vi med Elmo i Jokkmokk på deras marknad eller vad det nu är, och det var utan tvekan den grymmaste spelningen hittills. Energiskt som fan på scenen och bandkänslan spirade. Känslan av att man inte vill gå av scenen har aldrig varit starkare.

Det är ju alltid hur tråkigt som helst att snacka om hur mycket man drack under en helg men denna helgen var i sanning anmärkningsvärd, har aldrig varit så mycket förut. Sen vaknade man på söndagen i en lägenhet som var helvetet på jorden och hade supit bort tillhörigheter och liv och alltihop. Sedan en 20 timmars resa hem från eländet, så att man verkligen hade tid att må dåligt på tåget hem. Galnaste festen och värsta bakfylleångesten kan man väl sammanfatta helgen med.

Nästa Elmo-spelning kommer bli sjukt grym tror jag, jag hoppas jag får uppleva den.

Control

Kul med tre Youtube-postningar i rad nu. Jag hatar och älskar Youtube. I alla fall: Control verkar sjukt lovande, pulsen upphöjdes med tre när jag såg trailern ovan och som en helt spontan reaktion började jag bara toklyssna på allting med Ian. Sam Reily är åtminstone till utseendet tillräckligt lik Ian och jag får fina vibbar av den där trailern. Lär bli årets film. Måste ses.

Drums and boys

Ikväll fick jag ett återfall och satt och kollade in en massa svinsnabba trummisar på Youtube, och blev tipsad om att lyssna på Vital remains. Kolla in klippet ovan. Marco Pitruzella. Det är då utan tvekan den mest imponerande blastbeat-trummisen jag sett än så länge, kan någon toppa det där? Dessutom ser han hur grym ut som helst, typ som Gil Sharone. Riktigt coola snubbar.

We are the storm

Nu kommer snart den nya skivan med Dillinger Escape Plan, Ire Works ska den heta, och jag har nog aldrig i mitt liv sett fram så mycket emot en skiva. Jag har tvingat mig slutat lyssna på deras tidigare grejer tills nya kommer för att jag ska vara riktigt hungrig. Det lilla man hört från deras trailers på Youtube har ju låtit ruskigt lovande, jag tror att skivan kommer vara helt övergrym. Känns som att man kan lita på att Dillinger levererar. Vilket annat band som helst borde väl gråta blod när en trummis som Chris Pennie hoppar av, men varför göra det när man kan ersätta honom med en ny som är minst lika grym, som Gil Sharone? Det är som Gil säger, it’s gonna be the shit.

Way out west

Jag har som vanligt inte en enda krona på mitt bankkonto på sommaren och kunde alltså inte gå till Way out west. Men det är ingen tvekan om att det är den festivalen man helst skulle varit på i Sverige i sommar. Mindre fjortisfylla, lerbad och langos, och mer musik. Riktigt bra band också, fattar inte hur de lyckades sätta ihop ett sånt utbud. Tydligen var det drygt 32,000 pers där så Hultsfred får se upp även publikmässigt. Självklart blev det lite gnäll från (avundsjuka, biljettlösa?) surpuppor om att Slottskogen som ju faktiskt är en allmän park och minsann i mig betalas med skattepengar stängs av i hela tre dagar för att en en massa ungdomar ska lyssna på musik, de gör ju aldrig annat ändå. Samma kategori människor  som helt enligt traditionerna försenar Partihallsförbindelsen. Och som sagt, det är bara Stockholmarna som vägrar medge att Sveriges hetaste festival i år utspelar sig i Göteborg. Men man är ju van vid att Göteborg helt ignoreras av Stockholm och därmed även media och regering. Så man kan ju vänta sig att det tar ett tag innan den där förbindelsen blir byggd…

Atmosphere

 

Han har fått figurera i nån postning tidigare också, den här gullepojken, men är man så snygg får man skylla sig själv. Det är lite läskigt, för jag återupptog mitt Joy Division-lyssnande för ett par dagar sen och har suttit och läst texter och historier flera timmar. Jag har inte lyssnat på dem på flera år, typ. Och idag läste jag att Tony Wilson har checkat in. Snacka om sammanträffande. Jag kände inte mannen men i 24 hour party people verkade han jävligt cool i alla fall, och det var ju om inte annat kanske tack vare honom vi fick höra Joy Division över huvud taget. Så vila i frid.

Hm, senaste tiden har det alltså varit Joy Division och Radiohead som har gällt. Tyder det på att jag är inne i nån slags mörk, deppig musikperiod igen? Som för några år sen när jag lyssnade på The Cures Faith konstant i tre veckor utan att sova emellan.

I was meant for the stage

Jag älskar grupper som inte bara samlar ett gäng osammanhängande, kanske bra förvisso, låtar på en skiva och inte bryr sig så mycket mer. Band som ser till helhetsbilden och har en röd tråd genom texter, visuell framställning och spelningar. Det senaste har jag lyssnat, och tittat, mycket på The Decemberists, ett band som i allra högsta grad passar in på den beskrivningen. Ett band ska ju handla om så mycket mer än att bara köpa en samling ihopplockade låtar lagrade på en plastbit.

Why does it always rain on me?

Ja, vi får skylla oss själva, faktiskt! Rätt åt dem som gillar klimatförändringen för att de tycker det är bra med varmare väder i Sverige. In your face!

Annars har jag varit med om nåt av det värsta i mitt liv i helgen, nämligen att åka tåg i 18 och en halv timma utan liggplats, med konstant magknip och utan musik. Det där med musiken var lite lustigt. Jag hade nämligen med mig min laptop, och hade proppat den full med musik som jag tänkte avnjuta på den långa resan. Eftersom det inte finns några eluttag vid sittplatserna så tog ju batteriet slut efter ett par timmar, så jag begav mig till restaurangvagnen för att ladda det. Då sätter sig en grinig tant från personalen vid bordet och förklarar att man inte får sitta där och ladda datorerna om man inte köper nånting. Fair enough tyckte jag, men påpekade att jag faktiskt hade handlat. Nåväl, då blev hon väl lite snopen, men förklarade att hon hatar datorer och tycker inte att man borde få sitta där i restaurangvagnen med datorn och ta upp plats för andra som kanske vill sitta där och prata och ha det trevligt. Värt att påpeka är då att jag satt där med en kompis och faktiskt pratade och hade trevligt. Vi sa till henne att vi inte tyckte det var nån skillnad på att sitta och läsa en bok eller tidning och att sitta och läsa på datorn. Men hon tyckte att det fanns skillnad, vi fick aldrig höra vari skillnaden låg dock. Sen var det mer gnäll, gnäll och gnäll, så vi stack därifrån. Ingen mer musik den resan alltså. Verkar inte som att SJ direkt gillar att ha kunder.

Jävligt tur att spelningen och resten av helgen var så grymt rolig att det var värt varenda minut.