Happy in the haze of a drunken hour

Den här helgen måste ha varit en av mitt livs mest händelserika. På fredagen spelade vi med Elmo i Jokkmokk på deras marknad eller vad det nu är, och det var utan tvekan den grymmaste spelningen hittills. Energiskt som fan på scenen och bandkänslan spirade. Känslan av att man inte vill gå av scenen har aldrig varit starkare.

Det är ju alltid hur tråkigt som helst att snacka om hur mycket man drack under en helg men denna helgen var i sanning anmärkningsvärd, har aldrig varit så mycket förut. Sen vaknade man på söndagen i en lägenhet som var helvetet på jorden och hade supit bort tillhörigheter och liv och alltihop. Sedan en 20 timmars resa hem från eländet, så att man verkligen hade tid att må dåligt på tåget hem. Galnaste festen och värsta bakfylleångesten kan man väl sammanfatta helgen med.

Nästa Elmo-spelning kommer bli sjukt grym tror jag, jag hoppas jag får uppleva den.

Atmosphere

 

Han har fått figurera i nån postning tidigare också, den här gullepojken, men är man så snygg får man skylla sig själv. Det är lite läskigt, för jag återupptog mitt Joy Division-lyssnande för ett par dagar sen och har suttit och läst texter och historier flera timmar. Jag har inte lyssnat på dem på flera år, typ. Och idag läste jag att Tony Wilson har checkat in. Snacka om sammanträffande. Jag kände inte mannen men i 24 hour party people verkade han jävligt cool i alla fall, och det var ju om inte annat kanske tack vare honom vi fick höra Joy Division över huvud taget. Så vila i frid.

Hm, senaste tiden har det alltså varit Joy Division och Radiohead som har gällt. Tyder det på att jag är inne i nån slags mörk, deppig musikperiod igen? Som för några år sen när jag lyssnade på The Cures Faith konstant i tre veckor utan att sova emellan.

Let down

Transport, motorways and tramlines,
starting and then stopping,
taking off and landing,
the emptiest of feelings,
disappointed people, clinging on to proverbs,
and when it comes it’s so, so, disappointing.

 

Man genomgår en kort, glädjefull, drömsk, skrämmande och underbar barndom, sen blir man en förvirrad och förbannad tonåring, varefter man tvingas ut i världen genom en nedbrytande, desillusionerande och modfällande process. Väl inne i ledet försöker man desperat hitta tillbaka till de där levande ögonblicken man hade i sin barndom igen. Men det är alltid roligast där man inte är och man lyckas aldrig fly ifrån verkligheten mer än bråkdelar av sin existens. Man försöker bekräfta sin existens genom att lämna spår och visa omvärlden att man finns och fyller en mening. Om man lyckas lura alla andra till att tro att man lever ett mycket meningsfullt liv, så kanske man till slut lyckas lura sig själv? Men nej, man hittar aldrig tillbaka till den där känslan. Eller är det bara jag?

 

Ibland blir jag sådär äckligt sentimental och nostalgisk som ovanstående resonemang visar prov på, som till exempel när man besöker platserna där ens barndom utspelades bara för att upptäcka att de förvandlats till något kallt och dött.

How near, how far

Jaha, så har halva veckan gått på den obligatoriska familjeveckan i Dalarna, eller Idre närmare bestämt. Tror det är nionde gången jag är här, och det är väl ungefär de fyra senaste gångerna som alla har varit tänkta att vara den sista, eftersom mina morföräldrar börjar bli rätt gamla nu, och själva poängen med traditionen är att åka dit med dem. Men detta är nog i alla fall den definitivt sista gången, det känns verkligen. Hittills har jag i alla fall hunnit komma till följande insikter:

Det är djävulskt jobbigt att cykla 17 kilometer i konstant uppförsbacke (stigningen var väl inte mer än 200 meter, men ändå) och motvind när man inte sysslat med någonting som kan kallas träning de senaste fyra åren. Benmuskler står högt på min önskelista nu.

Det är svårt att spela minigolf i regn när det ligger en massa grus och gräs på golfbanorna. 50 slag på 18 banor säger väl en hel del, och då var jag ändå bara ett slag ifrån att vinna.

Nästa gång jag reser nånstans ska jag inte försöka lura mig själv att de inbyggda högtalarna i min Macbook duger fint att spela musik på när man är på semester, utan det får bli externa högtalare. Jag har fakiskt inte varit med om sämre ljud i någon laptop.

Why does it always rain on me?

Ja, vi får skylla oss själva, faktiskt! Rätt åt dem som gillar klimatförändringen för att de tycker det är bra med varmare väder i Sverige. In your face!

Annars har jag varit med om nåt av det värsta i mitt liv i helgen, nämligen att åka tåg i 18 och en halv timma utan liggplats, med konstant magknip och utan musik. Det där med musiken var lite lustigt. Jag hade nämligen med mig min laptop, och hade proppat den full med musik som jag tänkte avnjuta på den långa resan. Eftersom det inte finns några eluttag vid sittplatserna så tog ju batteriet slut efter ett par timmar, så jag begav mig till restaurangvagnen för att ladda det. Då sätter sig en grinig tant från personalen vid bordet och förklarar att man inte får sitta där och ladda datorerna om man inte köper nånting. Fair enough tyckte jag, men påpekade att jag faktiskt hade handlat. Nåväl, då blev hon väl lite snopen, men förklarade att hon hatar datorer och tycker inte att man borde få sitta där i restaurangvagnen med datorn och ta upp plats för andra som kanske vill sitta där och prata och ha det trevligt. Värt att påpeka är då att jag satt där med en kompis och faktiskt pratade och hade trevligt. Vi sa till henne att vi inte tyckte det var nån skillnad på att sitta och läsa en bok eller tidning och att sitta och läsa på datorn. Men hon tyckte att det fanns skillnad, vi fick aldrig höra vari skillnaden låg dock. Sen var det mer gnäll, gnäll och gnäll, så vi stack därifrån. Ingen mer musik den resan alltså. Verkar inte som att SJ direkt gillar att ha kunder.

Jävligt tur att spelningen och resten av helgen var så grymt rolig att det var värt varenda minut.

Le desorde c’est moi

Kom alldeles nyss ihåg att jag hade denna sidan och tog mig en titt. Kan konstatera att lyckats till punkt och pricka med ambitionen att göra ett praktexempel på det meningslösa med bloggande. Duktigt! Fast faktum är att jag på senare tid börjat läsa mer och mer bloggar runt om på det världsomspännande nätet och tycker nog att det skrivs en del intressant ändå. Men det gäller ju bara nischade bloggar, som skrivs av personer som faktiskt vet vad de snackar om. Under den kategorin går inte denna blogg och är alltså ett märkt exempel på det som hela tiden varit i mitt medvetande: vi borde skaffa en kvalitetspolis som reglerar webbens innehåll så att vi slipper allt informationsöverflöd i form av bloggar som denna och Youtube-filmer på finniga tonåringar som gör covers på sina favoritmetallåtar och dylikt. Eller inte!

Som sagt, att nischa sig är som sagt the name of the game. Man skulle nästan kunna tro att jag nischat mig till nån slags klimatblogg. Så är icke fallet! Jag tänker inte nischa denna bandbreddstjuv över huvud taget. Nu tänker jag till exempel ställa mig frågan vilket band som är bäst av följande: Orchid, Raein och Saetia. Det varierar. Dessa band rör sig såklart i lite olika delar av screamo-soundet, men känns ändå på nåt sätt som att det är screamons finest. Raein representerar det bästa från den rena-gitarr-och-trumma-i-luften-vänliga screamon, Orchid representerar det bästa från old school-hardcore-gitarrvägg-i-saggig-ljudbild-screamon och Saetia är de som känns fräschast och mest annorlunda av de tre. Det blir en delad tredjeplats för alla tre med andra ord!

I wish I was a lesbian

Jag läste igår någon annons om ett evenmang som skulle hållas på Pride-festivalen i Stockholm för lesbiska personer. Evenemanget gick alltså ut på att slå ett slag för allas lika värde oavsett sexuell läggning, samt att motarbeta den könsindelning som finns. Endast kvinnor var välkomna. Jag tyckte det var så talande för hela jämställdhetsdebatten. Man hittar ingenstans så ivriga könsindelare som bland (media)feminister.

Asleep

En av mitt livs höjdpunkter är utan tvekan de tillfällen då man bestämmer sig för att unna sig att somna till musik, även om man vet att det innebär att man kommer vakna mitt i natten för att datorn har förvandlat sovrummet till en varmluftsugn. Det är utan tvekan värt det. En stark sångmelodi, ackordföljd eller ett över huvud taget bra arrangemang blir aldrig bättre än under de där minuterna då övergången sker mellan vaket tillstånd och drömmarnas värld. Jag måste nog säga att några av mina känslomässigt starkaste ögonblick i livet har inträffat under just dessa minuterna.

Ikväll tänkte jag försöka få till stånd just en sådan audiell orgasm. Förutsättningarna är perfekta: jag kommer ligga ensam i mina 160-säng, och sovrummet kommer kännas så kallt. Dessutom är jag helt slutkörd, med andra ord som upplagt för lite psykadeliska hallucinationer. Jag har känslan av att ha haft övermänskligt mycket press på mig den senaste tiden, men att jag nu har besegrat problemen och därför kan börja slappna av lite så att jag känner hur trött jag faktiskt är. För att öka chanserna till en utomkroppslig tripp laddar jag därför spellistan med den för ändamålet perfekta musiken, och utan att avslöja allt för mycket kan jag säga att den spellistan består av en god dos The Cure, Radiohead och några bitar från The boy with the arab strap.

Come to daddy

Idag är det ju mors dag, dagen på året då vi alltså skall skänka lite tid och tanke till mammsen. Orkar man inte med det så kan man istället skänka nån liten gåva för runt 79:- som fungerar som ersättning. Aftonbladet passar dagen till ära på att kampanja för krigsdrabbade mammor, samt fråga några svenska kändisar om varför man skall göra detta. Att legitimera kampanjer med kända namn är ju alltid lika roligt. Även att artikeln är kategoriserad under ”Kvinna”, eller att det över huvud taget finns en kategori som heter så, och därutöver själva innehållet i denna avdelning, kan ju bara det få en att vilja slå sönder nånting. Hur som helst. Svaret på deras fråga (varför man skall hjälpa krigsdrabbade mammor) kan ju rimligtvis inte vara något annat än likadant som svaret på varför man skall hjälpa någon krigsdrabbad över huvud taget. Men förvånande nog varierar svaret från ”därför att kvinnor fyller viktiga samhällsfunktioner i många krigsdrabbade samhällen” till ”därför att kvinnor drabbas värst av krig”. Båda svaren går att ifrågasätta ur perspektivet ”mänsklig jämställdhet”. Det senare svaret går därutöver att ifrågasätta sanningen i. Jag har aldrig varit i krig, och jag tvivlar kraftigt på att någon av de tillfrågade kändisarna har varit det heller. Jag har aldrig varit i krigsdrabbade områden heller, men det kanske några av dem har varit. Hur som helst, jag är ganska övertygad om att de män och kvinnor som är ute på fronterna och faktiskt aktivt krigar har det ganska jävligt också, och förtjänar nog lika mycket hjälp som de mammor som stannar hemma.

Slutpoängen är att det är jättesnällt att hjälpa krigsdrabbade mammor och det är jättegulligt av Aftonbladet att ta tag i det hela. Så jag ser fram emot att läsa artikeln ”Därför hjälper vi pappor i krig” när det är fars dag.

I started something…

Så, denna bloggen uppdateras inte så ofta? Så, det finns ingen anledning att kolla in den här bloggen heller? Så, denna bloggen är inte en gnutta bättre än alla andra bloggar? Japp! Jag kan bekräfta samtliga påståenden.

I alla fall har jag fortfarande inte ätit kött, jag har alltså lyckats med min utmaning att avstå från kött under de två första veckorna i januari 2007, och med råge dessutom. Jag har vid närmare eftertanke inte ätit nåt kött sen den 26 december, om jag minns rätt. Och jag har inte känt nåt behov av ett återfall heller, så jag har inga planer på att börja igen. Det har inte ens varit svårt. Numera äter jag en massa nyttiga saker som t. ex. groddar av diverse slag, quorn och annan färdig vegetarisk mat, en massa frukt och grönsaker och sallader och gud vet allt. Det trodde jag aldrig om mig själv, och säkert ingen annan heller.