Happy in the haze of a drunken hour

Den här helgen måste ha varit en av mitt livs mest händelserika. På fredagen spelade vi med Elmo i Jokkmokk på deras marknad eller vad det nu är, och det var utan tvekan den grymmaste spelningen hittills. Energiskt som fan på scenen och bandkänslan spirade. Känslan av att man inte vill gå av scenen har aldrig varit starkare.

Det är ju alltid hur tråkigt som helst att snacka om hur mycket man drack under en helg men denna helgen var i sanning anmärkningsvärd, har aldrig varit så mycket förut. Sen vaknade man på söndagen i en lägenhet som var helvetet på jorden och hade supit bort tillhörigheter och liv och alltihop. Sedan en 20 timmars resa hem från eländet, så att man verkligen hade tid att må dåligt på tåget hem. Galnaste festen och värsta bakfylleångesten kan man väl sammanfatta helgen med.

Nästa Elmo-spelning kommer bli sjukt grym tror jag, jag hoppas jag får uppleva den.

The Gaza Strip

Hade aldrig hört uttrycket förut, men tydligen kallas området mellan Backaplan och Kvillebäcken så. I dag ser ju Hisingen ut som ett enda stort nedlagt industriområde när man kommer från Göta Älvbron, man får lite vibbar av något gammalt nedlagt brukssamhälle. Hela skiten ska nu rivas. Våra band har ju replokal där i närheten, men den klarar sig tydligen precis från rivning, från och med andra sidan gatan ska allt bort. Inte för att man har märkt av speciellt mycket av mord och gängkriminalitet, men ett mer hardcore ställe att ha replokal på finns väl knappast. Nej, ärligt talat så suger det. Man kan nu hoppas på att Hisingen får det nya centrum det behöver. Så det ska bli riktigt intressant att se vad de kommer upp med för detaljplan.

Control

Kul med tre Youtube-postningar i rad nu. Jag hatar och älskar Youtube. I alla fall: Control verkar sjukt lovande, pulsen upphöjdes med tre när jag såg trailern ovan och som en helt spontan reaktion började jag bara toklyssna på allting med Ian. Sam Reily är åtminstone till utseendet tillräckligt lik Ian och jag får fina vibbar av den där trailern. Lär bli årets film. Måste ses.

Drums and boys

Ikväll fick jag ett återfall och satt och kollade in en massa svinsnabba trummisar på Youtube, och blev tipsad om att lyssna på Vital remains. Kolla in klippet ovan. Marco Pitruzella. Det är då utan tvekan den mest imponerande blastbeat-trummisen jag sett än så länge, kan någon toppa det där? Dessutom ser han hur grym ut som helst, typ som Gil Sharone. Riktigt coola snubbar.

We are the storm

Nu kommer snart den nya skivan med Dillinger Escape Plan, Ire Works ska den heta, och jag har nog aldrig i mitt liv sett fram så mycket emot en skiva. Jag har tvingat mig slutat lyssna på deras tidigare grejer tills nya kommer för att jag ska vara riktigt hungrig. Det lilla man hört från deras trailers på Youtube har ju låtit ruskigt lovande, jag tror att skivan kommer vara helt övergrym. Känns som att man kan lita på att Dillinger levererar. Vilket annat band som helst borde väl gråta blod när en trummis som Chris Pennie hoppar av, men varför göra det när man kan ersätta honom med en ny som är minst lika grym, som Gil Sharone? Det är som Gil säger, it’s gonna be the shit.

Feminist sweepstakes

Alltså, det här var det mest idiotiska jag läst på länge, och man läser ju ändå mycket som är fantastiskt idiotiskt. Men det är inte ett dugg förvånande och inte en nyhet egentligen. För när det talas om jämställdhet så talas det i själva verket oftast om att kvinnor ska ha fler rättigheter. Helt riktigt, alla ska ha precis samma rättigheter, och alla ska ha precis samma skyldigheter. Hur pappor kan vara så totalt rättslösa gentemot mammor är därför ett mysterium och något som borde ha högsta prioritet bland alla som påstår sig vara för jämställdhet. Men det har det inte. I detta sammanhanget ska tydligen mammor ta hand om barnen, och ska de inte ta hand om dem så ska de åtminstone få barnbidrag för dem även om de inte tar hand om dem.

Värnplikt är en annan grej som också är helt ofattbar. Ska det över huvud taget finnas nån (vilket det inte ska) så ska det självklart gälla för alla, oavsett kön.

Ännu en sak som är totalt ologiskt med jämställdhetsdebatten är könskvotering. Okej, de flesta är för jämställdhet. Jämställdhet innebär att man har rätt till samma förutsättningar vare sig man är man, kvinna, bög, flata, ful, snygg, rik, kristen, muslim, gammal eller ung. Så, om man ska kvotera in kvinnor för att uppnå jämställdhet, borde man inte då också kvotera in alla andra samhällsgrupper också? Så alltså borde var tioende person (eller vad statistiken nu säger) på alla arbetsplatser vara homosexuella, det borde finnas krav på att ha folk från alla åldersgrupper, det borde vara krav på att kvotera in folk från alla religioner, osv. Verkar inte resonemanget vara logiskt? Nej, just det…

Way out west

Jag har som vanligt inte en enda krona på mitt bankkonto på sommaren och kunde alltså inte gå till Way out west. Men det är ingen tvekan om att det är den festivalen man helst skulle varit på i Sverige i sommar. Mindre fjortisfylla, lerbad och langos, och mer musik. Riktigt bra band också, fattar inte hur de lyckades sätta ihop ett sånt utbud. Tydligen var det drygt 32,000 pers där så Hultsfred får se upp även publikmässigt. Självklart blev det lite gnäll från (avundsjuka, biljettlösa?) surpuppor om att Slottskogen som ju faktiskt är en allmän park och minsann i mig betalas med skattepengar stängs av i hela tre dagar för att en en massa ungdomar ska lyssna på musik, de gör ju aldrig annat ändå. Samma kategori människor  som helt enligt traditionerna försenar Partihallsförbindelsen. Och som sagt, det är bara Stockholmarna som vägrar medge att Sveriges hetaste festival i år utspelar sig i Göteborg. Men man är ju van vid att Göteborg helt ignoreras av Stockholm och därmed även media och regering. Så man kan ju vänta sig att det tar ett tag innan den där förbindelsen blir byggd…

Atmosphere

 

Han har fått figurera i nån postning tidigare också, den här gullepojken, men är man så snygg får man skylla sig själv. Det är lite läskigt, för jag återupptog mitt Joy Division-lyssnande för ett par dagar sen och har suttit och läst texter och historier flera timmar. Jag har inte lyssnat på dem på flera år, typ. Och idag läste jag att Tony Wilson har checkat in. Snacka om sammanträffande. Jag kände inte mannen men i 24 hour party people verkade han jävligt cool i alla fall, och det var ju om inte annat kanske tack vare honom vi fick höra Joy Division över huvud taget. Så vila i frid.

Hm, senaste tiden har det alltså varit Joy Division och Radiohead som har gällt. Tyder det på att jag är inne i nån slags mörk, deppig musikperiod igen? Som för några år sen när jag lyssnade på The Cures Faith konstant i tre veckor utan att sova emellan.

Let down

Transport, motorways and tramlines,
starting and then stopping,
taking off and landing,
the emptiest of feelings,
disappointed people, clinging on to proverbs,
and when it comes it’s so, so, disappointing.

 

Man genomgår en kort, glädjefull, drömsk, skrämmande och underbar barndom, sen blir man en förvirrad och förbannad tonåring, varefter man tvingas ut i världen genom en nedbrytande, desillusionerande och modfällande process. Väl inne i ledet försöker man desperat hitta tillbaka till de där levande ögonblicken man hade i sin barndom igen. Men det är alltid roligast där man inte är och man lyckas aldrig fly ifrån verkligheten mer än bråkdelar av sin existens. Man försöker bekräfta sin existens genom att lämna spår och visa omvärlden att man finns och fyller en mening. Om man lyckas lura alla andra till att tro att man lever ett mycket meningsfullt liv, så kanske man till slut lyckas lura sig själv? Men nej, man hittar aldrig tillbaka till den där känslan. Eller är det bara jag?

 

Ibland blir jag sådär äckligt sentimental och nostalgisk som ovanstående resonemang visar prov på, som till exempel när man besöker platserna där ens barndom utspelades bara för att upptäcka att de förvandlats till något kallt och dött.

How near, how far

Jaha, så har halva veckan gått på den obligatoriska familjeveckan i Dalarna, eller Idre närmare bestämt. Tror det är nionde gången jag är här, och det är väl ungefär de fyra senaste gångerna som alla har varit tänkta att vara den sista, eftersom mina morföräldrar börjar bli rätt gamla nu, och själva poängen med traditionen är att åka dit med dem. Men detta är nog i alla fall den definitivt sista gången, det känns verkligen. Hittills har jag i alla fall hunnit komma till följande insikter:

Det är djävulskt jobbigt att cykla 17 kilometer i konstant uppförsbacke (stigningen var väl inte mer än 200 meter, men ändå) och motvind när man inte sysslat med någonting som kan kallas träning de senaste fyra åren. Benmuskler står högt på min önskelista nu.

Det är svårt att spela minigolf i regn när det ligger en massa grus och gräs på golfbanorna. 50 slag på 18 banor säger väl en hel del, och då var jag ändå bara ett slag ifrån att vinna.

Nästa gång jag reser nånstans ska jag inte försöka lura mig själv att de inbyggda högtalarna i min Macbook duger fint att spela musik på när man är på semester, utan det får bli externa högtalare. Jag har fakiskt inte varit med om sämre ljud i någon laptop.